saraighana

I tisdags startade skolan igen efter lovet. Inte ens en tredjedel av eleverna kom, och bara 4 av 10 lärare. Det brukar tydligen vara så den första veckan (fråga mig inte varför), så första dagen städade vi bara i nursery/KG-klassrummet. Vi rensade i skåpet med material. Deras böcker ser ut som att de har legat där i 20 år. De är gula, smutsiga och trasiga, och de flesta leksakerna ser likadana ut. I onsdags började lektionerna på riktigt, även om många lärare och elever fortfarande inte var där. Läraren till KG som lät barnen straffa varandra kommer inte komma tillbaka (ganska glad för!), så nu är det bara jag, Challe och Ruth i nursery/KG.

När Ashley kom tillbaka från Kanada så tog hon med sig massa leksaker som barnen blev helt galna över. De vet inte riktigt hur man leker med leksaker, de mest sliter och drar i sakerna. När det är ”lekstund” så ger lärarna alla en leksak var, och sen ska de sitta på sina platser och leka med dem, vilket kanske inte är så stimulerande. Ungefär likadant är det när de ger dem böcker. Ingen av dem kan läsa så de sitter bara och bläddrar i dem och kollar knappt på bilderna.

Ashley tog med sig plastskålar för lunchen till de små också, för de som de har nu håller på att braka samman totalt. De får inte mycket mat till lunch på dagen här.  De minsta får en sojaböna och en sked sås till sitt ris, och de äldsta får 4 sojabönor och två skedar sås. I botten av riskastrullen blir det alltid ett lager av bränt ris som man kan dra loss i klumpar. Kanske inte låter så gott, men många av barnen kommer in i köket och ber att få riva av en bit. Tänk om det skulle serveras som skolmat hemma!

Vi blir äckligare för var dag som går här. Våra vita kläder är nu ljusbruna även när vi hänger upp dem på tvättlinan. I skolan vill Madame att vi ska ha saker som täcker knäna, så vi har bara några plagg att välja mellan.  Jag har redan lyckats ha sönder två flipflops, och mina ballerina tog ordentligt med stryk efter att riskastrullen sotade av sig på dem. (Vi hatar ris mer och mer för var dag som går).

Igår åkte vi till Accra Mall, och kände oss nästan som hemma! Det är ett litet köpcentrum där de har aircondition och riktiga affärer. Vi köpte choklad och kakor som tyvärr redan är slut. När vi skulle åka tillbaka till Tema station så råkade vi dock göra ett litet misstag och åka till Tema utanför Accra istället, men det insåg vi inte förrän vi stod där och frågade efter vägen till Arts Centre och de kollar konstigt på oss och säger att det ligger ju i Accra…? När vi sen skulle ta oss hem från Accra så lyckades vi självklart missa Kalabule (där vi bor) så vi fick gå en bit från stationen efter. För att göra turen ännu lite större så hade Madame lagat ris till oss när vi kom hem, (vi hade precis pratat om hur lyckliga vi var som slapp ris idag).. Så det var bara att tacka och ta emot.

Kakum national park


Canopy walk

Manliga slavhålorna..

Vy från Cape Coast :)

Idag fyller Challe 20 år, GRATTIS!! Tyvärr så är vi båda sjuka så vet inte riktigt vad som händer idag.
Igår så kom vi hem från Cape Coast. Vi tog en trotro dit i måndags, och äntligen fick vi se lite obebyggd ödemark! Det var jättevackert och grönt. Stora slätter fulla av palmer och ”lejonkungenträd”. Väl där så tog vi oss till Oasis beach resort som hade perfekt läge precis vid stranden och några minuter från Cape coast castle. För första gången sen vi kom hit så har vi nu tvättat händerna i ett riktigt handfat med rinnande vatten (som vi hade på vårat rum), det kändes väldigt lyxigt!

I tisdags gick vi till fortet på en guidad tur. Förr i tiden så har det främst har det varit en plats för slavhandel. I allt från dagar till månader hölls slavar fångna i hålorna under fortet innan de (som överlevde) fraktades till andra delar av världen genom ”gate of no return”, som det kallades. Det är ganska svårt att föreställa sig att allt som guiden berättade om har hänt där. Väldigt intressant var det iallfall, vi försökte ta bilder på slavhålorna men det var svårt eftersom det var så mörkt, trots att de i efterhand hade hängt några glödlampor i taket.

Dagen efter tog vi oss till Kakum national park, också det med trotro, vilket gick jättebra trots vad alla taxichaufförer och hotellvärdar sa. (Även om vårat säte satt löst och bakluckan hölls fast med ett rep). Kakum är ett regnskogsreservat som är ganska stort, så vi gick bara genom en del. De har hängt upp smala broar 40 m ovanför marken som sitter fast mellan träden. Man fick verkligen se allt det gröna och alla höga träd som är så svåra att se från marken under alla växter. Jag ville inte att det skulle ta slut, det var jättefint.

Annars har vi bara slappat på vårat rum och stranden. Onsdag kväll kände vi att vi började bli sjuka. Dum som jag var så hade jag bara tagit med mig en ipren, så jag låg febrig hela natten eftersom jag ville spara den till resan hem. Mage, huvud, hals, och näsa känner sig inte så bra just nu, men hoppas det blir bättre innan skolan börjar.

Bilder kommer senare!

På nyår åkte vi till Big Millys igen, och träffade den här gången några andra volontärer, så det var kul! Det var ganska fullt av rastafaris också. Jag började få en lång utläggning av deras tro där ett tag, men han var lite borta så jag fattade inte ens hälften av vad han sa. Fyrverkerier fick vi i alla fall se, även fast de sköt dem överallt utom rakt upp i luften.

Nu känner vi att vi vågar ta oss runt lite, jag börjar trivas riktigt bra i tro-tros. Imorgon ska vi åka till Cape Coast, ungefär två timmar härifrån, men det blir nog minst tre för oss. Där tänkte vi kolla in fortet vid kusten och sen åka till Kakuum national park, där man kan gå på hängbroar genom regnskogen.

Det är lite svårt att lära känna lokalbefolkningen här. De flesta är väldigt snälla och hjälpsamma, men man får inte göra något själv. Madame som vi bor hos verkar tro att vi inte kan diska eller laga mat alls, hon har aldrig bett om hjälp med något eller berättat hur de gör, så vi måste hela tiden fråga. Hon lämnar oss väldigt mycket ifred, hon äter tex aldrig med volontärerna. Jag tyckte det var väldigt konstigt först, men Ashley säger att det alltid har varit så, så vi har inte frågat varför..



Challe diskar i mörkret med den trogna pannlampan.

Ruth hjälper till i köket :)

Klassrummen

Jag och lite barn utanför vår dörr :)

Ahsley i vårat något överbelamrade rum.